PLACES
I mine bilder smyger det seg inn organiske spor og former. Sterke minner fra farmors hage, frøkapsler, florlette vinger og fragmenter av vekster. Leken med valmuens kronblad, nervetrådene i bladene, blomstenes farver, edderkoppens nett og sommerfuglens dans har fulgt meg siden den tid og også i mitt voksne liv.
Å uttrykke seg visuelt er en av flere muligheter for kommunikasjon med omverden.
Man vil at den som ser, skal kjenne igjen seg og bli” berørt”.
Fargen utgjør nesten alltid et startmoment i mine bilder. Dens innebygde potensial styrer og plutselig er det noe der som får i gang prosessen. Bildet som så tar form bestemmer hva jeg skal bruke av teknikker: koldnål, karborundum, tresnitt, silketrykk, fotopolymer eller en miks av disse. Grafiske teknikker inviterer på en måte til og jobbe eksperimentelt. Derfor er mitt valg av teknikker ikke uttenkt, ikke noe mål i seg selv. Den friheten har vært nødvendig helt fra starten.
Skriftelementene som noen ganger vises i mine bilder er en slags ”intuitiv” tegning, ofte som følge av en opplevelse.
PLACES (steder) kan bety en kontemplativ tilstand eller et sted rent fysisk, kanskje en annen plass på kloden, reisene rundt i vår verden henger ufravikelig sammen med med mine bilder.
Det jag har sett og opplevd under hinduenes nyttårsfeiring i Indonesia følger meg, så gjør også morgenen i Yuanyuan, Kina, høyt oppe i fjellene med utsikt over de enorme rismarkene.
Det gjør også Kiki Smith´s linosnitt ”How I know I’m here”.
|
Forrige utstilling:
Galleri ANNA H, Göteborg 2011
Omtale fra Göteborgsposten
Grafik är ett av de konstnärliga områden som rymmer mest hantverk idag, och det kan ha en lockelse i sig. Siw Lurås använder sig av en rad tekniker, som hon blandar vid behov, eller snarare lust. Hennes grafiska blad är inte svartvita, utan i färg. Silkscreen, torrnål och fotopolymer kan kombineras, eller träsnitt och torrnål. Man kan nog känna att det er bilder som fått söka sig fram och finna sig till rätta, med en kännslig sinnlighet. Det är enkla, ganska anspråkslösa bilder av ”organismer” och lite mer komplexa kompositioner. Efterhand märker jag att det handlar om mer än teknik och formlust; om ett lyssnande bland blomblad, fröformer och fjärilar efter stillhet och större sammanhang med inspiration från såväl norska rötter som Indonesien och Kina.
Lisbet Ahnoff
|
